lördag 22 september 2012

Pensionerar mig

Det har varit tyst på bloggen ett bra tag. Och det finns en anledning.

Som jag har antytt har jag haft andningssvårigheter när jag springer och då speciellt vid intervaller. Det har tagit stopp och det har känts som om luftstrupen krampar.

Ett flertal tillfällen har jag spenderat på vårdcentralen och husläkaren. Men när astmamedicinen inte har hjälpt gav jag tillslut upp och sökte mig till en speciallist.

I fredags var jag på undersökning där de stack ner en lång slang genom näsan och tittade mig i halsen.

Allt såg strålande fint ut. Och jag har fått se mina stämband. Små rosa historier som flärpar fram och tillbaka lite när jag andas.

Så fick jag andas lite mer ansträngt och snabbare. Som om jag sprang fort.

Då betedde de sig inte som de skulle. Det blir liksom felkopplat så de drar ihop sig och gör passagen för luften pytteliten när jag andas in.

Så det är inte konstigt att jag får svårt att andas.

Detta är inget som går att medicinera bort eller operera utan det handlar om andningsteknik och att inte känna stress och press.

Jag har en tid framför mig där jag måste testa mig fram hur jag tränar på bästa sätt och hitta mina metoder för att slippa andnöden.

Därför har jag beslutat att lägga ner min satsning mot sub40. Jag har ingen lust att pressa mig och hela tiden vara orolig för att inte få luft (även om det inte är farligt).

Det är med sorg jag skriver detta då drömmen har gått upp i en liten blå rök.

Å andra sidan har jag nu tid att träna andra och att kanske börja dansa igen. Dansa är kul. Faktiskt väldigt kul. Och att träna andra är galet spännande.

I och med detta så kommer även bloggen läggas ner. Troligtvis kommer jag inte kunna hålla mig från att skriva. Men det blir inte här och det blir med annat tema. Jag lovar berätta var och när om det händer.

Stort tack till er alla som läst bloggen och delat min resa som inte räckte fram till målet.

Visare och  med lättare hjärta lämnar jag er med vetskapen om att min nya frisyr gör att jag ser ut som Clownen Manne när jag springer med keps.

torsdag 30 augusti 2012

Because I am a girl


I somras gick ju som bekant OS i London. Det kan ingen ha missat. Det var finfina prestationer, överaskande stunder, glädje och tårar i en skön mix. Precis som det ska vara.

Men det som kommer sätta sig mest i minnet för mig var inte någon enskild guldmedalj eller olympiskt rekord.

Utan det var det historiska att alla deltagande länder sände minst en kvinnlig deltagare till spelen. 

Tänk lite på den. Alla hade kvinnor med. Det tog drygt hundra år innan detta hände. 2012.

2014 blir ännu bättre. Under vinter-OS kommer alla grenar finnas för både män och kvinnor. Sist ut är backhoppning. I och för sig kan man diskutera om det är överhuvudtaget klokt med backhoppning. Hur kan man våga??!! Men det handlar inte om kön.

Med det i tanken kommer jag på lördag att springa Tjejmilen. Jag kommer vara en del i Plans kampanj Because I am a girl.


Det viktiga och målsättningen i deras kampanj är att flickor också måste få chansen att utbilda sig. Att ha samma rättigheter som pojkar.

En utbildning gör skillnad:
  • En utbildad flicka gifter sig oftast senare i livet, vilket i sin tur medför att hon oftast föder färre och friskare barn.
  • Den senare graviditeten minskar risken att dö en tidig död och istället förbli frisk.
  • En flicka under 15 år löper fem gånger högre risk att dö i barnsäng än en kvinna över 20.
 
Så gör som jag, Spring igenom Plans portal vid 6 kilometer, sträck näven i skyn och stöd flickors rätt att få gå i skolan på samma villkor som pojkarna.

Barnäktenskap leder till att flickor hoppar av skolan
I Niger gifts cirka 75 procent av alla flickor bort medan de fortfarande är barn. Enligt landets lagar får flickor giftas bort först när de fyllt 15. Men i verkligheten är det vanligt att barnäktenskap sker vid ännu tidigare ålder - mer än en tredjedel av flickorna gifts bort innan de fyllt 15. Giftermål är en vanlig anledning till att flickor slutar skolan.
Varje dag gifts cirka 25 000 flickor bort runt om i världen. Barnäktenskap bidrar även till att många flickor blir gravida innan deras kroppar ens är färdigutvecklade vilket kan vara  livsfarligt både för flickan och barnet.
© Plan/Alf Berg
Världen har kommit en bit men det är lång väg kvar att springa.

måndag 27 augusti 2012

"Våga ha tråkigt"


Idag kom hösten. Kyligt, grått och som en käftsmäll. Och det blir inte bättre av att jag har gått ner i en motivationssvacka. Inte det att det inte är kul att träna, för det är det. Utan för att min kropp verkar ha gått i baklås.

Så morgonens pressevent från Asics satt som en sportkeps. Morgonjogg och frukost med Lisa Nordén. Bättre morot för höstens träningar kunde jag inte komma på. Glida runt på Skeppsholmen med en silvermedaljör.

Och vilken hit! Genomtrevlig, varm och glad cyklade Lisa bredvid oss som joggade och svarade på frågor.
Jag frågade henne om återhämtningen. Visserligen så är henens jobb att vara triathlet men att ändå hinna återhämta sig mellan passen, som totalt blir mellan 25 och 30 timmar i veckan, måste vara tufft.

Lisa sa att det viktiga var för henne att få i sig rätt mat vid rätt tidpunkt. Hon jobbar mycket med timingen av näringen. Och att ha småtråkigt mellan passen. Att på så sätt vila kroppen och skallen.

Där tror jag att vi med ”vanligt” jobb kan lära oss lite. Att anpassa träningen till hur mycket vi snor runt som skållade råttor. Är vi väldigt aktiva på jobbet eller privat så kanske det är att föredra att dra ner på träningen ett par timmar i veckan för att ge kroppen en chans att återhämta sig.

Vi diskuterade även om det var möjligt att vara världselit i triathlon och samtidigt bo i Stockholm. Några andra deltagare sa att det nog skulle vara möjligt men jag hävdar att det inte skulle vara det. Inte med de vintrar vi ändå har här. Att sitta på trainer eller liknande timme ut och timme in skulle få den mest triggade att skjuta ut sig i omloppsbana. Och att det inte är lika accepterat ”bland folk” att satsa på sin idrott, speciellt om det är en snorsport det handlar om. 

Vad beror det på? Varför kan man inte heja på idrottare som vill ge sin gren en chans. Nu måste man antingen ha stöd av SOK eller plugga för att kunna satsa till hundra procent. Alltså måste man redan ha presterat bra för att få stöd.

Men tåget har gått för mig för länge sedan så nu tänker jag bara använda morgonens pepp till att komma igång igen på glad tävlingsmotionärsnivå.


torsdag 26 juli 2012

Ljusteröruset

För att inviga det nya träningsspåret på Södra Ljusterö kommer det den 5 augusti inbjudas till löplopp.

6 kilometer terräng ska avverkas och det är öppet för alla. Första start är klockan 14 så du hinner till "trekaffet".

Mer information här!

Hoppas vi syns i Laggarsvik för jag tänkte springa, då det är "hemmaplan".

Ta Storskär ut!

onsdag 25 juli 2012

En trippel

Igår tränade jag tre gånger. Och det bara för att jag inte kunde låta bli. Inte helt optimalt men skönt för själen.

Det började på morgonen då jag hade en fototur runt holmen.

Njöt av sommaren, solen och värmen.

Sprang in på Krillan och hittade något väldigt rart.

Någon odlar grönsaker i blomlådorna vid målet!



Här är det timjan och en stor salvia
Helt underbart! Helt rätt!

En fin blandsallad och backtimjan.
Fnissandes fortsatte jag runt i parken och sen upp mot Konradsberg och en liten kortis i Rålis.

På kvällen hade orienteringsklubben en träningstävling vid Månzastarten och det passade yppeligt då Tolvangruppen skulle köra snabbdistans där.

Så först en liten tur i skogen för att leta skärmar. En lagom svår bana som mätte 4,9 kilometer fågelvägen. Det tog mig drygt 52 minuter då jag missade lite smått på ett par ställen samt letade febrilt efter en kontroll som någon hästvän flyttat på.

Ja, kontrollen skulle ha suttit i en hästhage men på kartan ska det inte finnas någon hage där utan bara skog. Kan man bara sätta upp en hage lite hur man vill?

Nåja, det var trevligt att snacka med klubbkompisarna i väntan på gruppen.

Då blev det åka av. Jag nöjde mig med 10 minuter tröskelträning men kände att farten inte var så farlig utan det skulle gått med 10 minuter till. Dock ville jag inte utmana kroppen för hårt så här första riktiga träningsveckan.

Men vad kantigt det kändes efter skogslöpningen. Även om det är lättare på slät mark så är det mer motstånd på något sätt. Lite spännande hur olika det är de olika löpvarianterna.

torsdag 19 juli 2012

När det darrar till

För några år sedan arbetade jag som gympaledare inom gymnastikförbundet. Då var det utvärdering ungefär en gång om året hur man var som ledare och hur passet var uppbyggt och så vidare.

På en av utvärderingarna påpekades det att jag inte kickade upp hälen mot rumpan tillräckligt långt i en av övningarna. Min mun sa att foten skulle ända upp men jag kunde inte visa hur det skulle se ut. Jag var inte skapt att lyckas med det. Trodde jag.

Under alla år med löpskolning har jag kämpat med att få till hälkicken. Att blir tillräckligt rörlig och stark för att orka trycka till den sista biten.

Igår var det tävlingsdags igen med ytterligare en sprinttävling, denna gång i trakterna mellan Vettershaga och Bergshamra i Roslagen. Längst ut på en udde med skärgården som fond sprang vi kors och tvärs genom hagar och skogar.

Mina ben var alldeles för pigga mot min orienteringsförmåga. Gång efter annan sprang jag för långt och vid ett tillfälle till och med utanför kartan.

Det behövs bra mycket teknikträning under året om jag ska kunna prestera bättre. Men jag är ändå nöjd med kvällens insats, totalt sett.

Kontroll 17 låg fasligt fint.


Men tillbaka till uppvärmningen. Jag sprang ett par tre kilometer och avslutade med lite löpskolningsövningar med fokus på rörlighet och basövningar.

Och där, helt plötsligt då jag gjorde "sprinthälkick", kände jag plötsligt hur det smackade till och hur det fortplantade sig en vågrörelse i skinkan.

Vad var det?

Kickade igen. Samma resultat. Och i den högra delen av ändalykten kände jag en liten svag touch.

Har mitt tragglande börjat göra nytta? Har min fokusering på rörlighet betalat sig?

Svaret får jag ikväll på intervallträningen.

onsdag 18 juli 2012

Tävla sig i form

Att tävla sig i form funkar det?

Ja, jag tror det. Eller i alla fall få en boost i att våga ta ut sig. För mig funkar det så. Springa ett par tävlingar som ger självförtroende till kroppen och få den att inse att det inte är så farligt att bli trött.

Detta är väldigt individuellt men passar om det är så att modet att blir riktigt riktigt mjölksyratrött sviktar.

Igår gjorde jag det. Sprang en liten orienteringssprint i Norrtälje. Det är ett sätt som passar mig bra. Måste ligga i och få tävlingsadrenalin utan att tiden spelar någon roll. Det är känslan och pulsen som betyder något. Att inse att det fungerar att ligga på under en längre stund med tungan som en röd slips och en andning som skulle få Astma och allergiförbundet att rycka ut.

Jag startade ganska så tidigt och hade som mål att inte bli omsprungen av den person som startade bakom mig. Och tjusningen med sprint är att det finns ingen tid att tänka alldeles för mycket. Hitta det bästa vägvalet (som du tycker då) och kör som om elden var lös. Maxtryck under sulorna direkt från start.

Och det är roligt att det finns lite folk ute bland bostäderna som hejar och applåderar. Nästan som på en vanlig löpartävling. Sporrande!

Visst, det är inte någon svår orientering med klurigheter. Det är annat som är i fokus.

Mitt mål var att bli riktigt trött och känna att benen stumnade på slutet. Det kändes som jag fick till det. Visst, jag var knappa 4 minuter efter segraren men jag är både tant och amatör jämfört med många andra i klassen.

Delar av kvällens bana.